Sverigesbästablogg

Japp, vi har bestämt oss.. Jokkmokk, here we come!
Jag betalar vilket pris som helst, för att få vara en hel familj.. på heltid... dessutom tror jag inte att priset i slutändan kommer bli så högt... Sen, blir det husköp i Piteå=)

Ska bli kul att prova på livet där uppe.. gå på barnvagnspromenader med Linnea, dricka kaffe o toksurra med Anna-Karin, få umgås med svärisarna, dricka vin med gamla och nya bekanta, ha nära till Salto, få hem Mikael om kvällarna.. Ja, det blir bra =)

Ska passa på o duscha, lilleman sover.. Mikael och Filippa är på bio. Maxmilian sover rätt kasst på nätterna nu.. intressant va? Hej, bloggtorka.

Watch out!

Men gud alltså... mitt liv har förvandlats till en komedi..

Som bara igår? Första gången så var nattningen en jävla utmaning... Maximilian skrek för han var så täppt i näsan att han inte kunde andas.. Filippa ville att jag skulle läsa för henne.. Jag gjorde mina försök men det var typ omöjligt... Filippa hade nobbat middagen och jag sa när hon gick från bordet att hon inte skulle få något kvällsfika heller, om hon inte ville äta.. Mitt i allt kaos med läsningen och Maximilian så började hon tjata om kvällsfika givetvis.. Jag orkade inte med att ta den konflikten med henne, Maximilian fick gå först, och jag sa att hon fick äta vad fan hon ville, godiset i skafferiet eller vad fan som helst... Kände att jag började bli galen, och tänkte prata med henne efter att jag lyckats lugna Maximilian.. Mitt i detta, vad händer? Jo radio-fuck-me-hard-tjänst ringer på dörrjäveln... Allvarligt? Vilken jävla idiot..
Jag säger till F att jag måste gå upp och försöka lugna Maximilian i lugn o ro.. Vilket jag till slut lyckas med.. vad hör jag då? Micron går igång... Vilket bara det är konstigt, den är OVANFÖR kylskåpet. Filippa kommer upp och förklarar att hon minsann värmer "Katrin-bröd" (Gahkós)... När jag kommer ner kan jag inte göra annat än skratta. Hon har då, själv, lyckats ta fram brödet ur frysen, brytit av en halva, fått upp den i mikron, satt i gång den, tagit ut den, smörat.... Då först kunde jag i lugn o ro förklara varför jag ändrade mig, och att nästa gång så får hon minsann inge kvällsfika då hon nobbar middagen... Nu fick hon prova på känslan av att måsta gå o lägga sig hungrig..
Ja just ja... innan hela den situationen var det ju kaos då jag var tvungen att åka ut med bilen för att köpa saker till Maximilian på apoteket, o hämta upp F, i all snökaos.. dra åt helvete alltså.. tog en kvart att ta mig in i garaget.. stunder som då önskar man att man var två=)

natten har varit tung för minstingen.. Jättetäppt, och stor del av natten har spenderats liggande på mig... Inte mkt sömn för mig, men det var den bästa ställningen för honom...

I morse kom nästa kaos. då jag skulle få iväg F till dagis... vagnjäveln var omöjlig att dra i snön. 30 cm jävla nysnö låg ju typ på cykelvägen.. Fick trycka i lillebror i bärselen under min egen jacka och släpa barnen till dagis. yeah. Komiskt som sagt. Jesus alltså.

Föreställ er... En mamma med två barn, den ena i babyskyddet och den andra i hälarna. typ. I ena handen bär hon 2-veckors bebisen i babyskyddet och i den andra försöker hon släpa 3 påsar med matvaror. Och har en fyraåring runt fötterna. Givetvis skriker både. Den minsta för att han bestämt sig för att äta, och den andra för att hon bestämt sig för att göra som lillebror helt enkelt. Mamman lyckas kasta in båda ungarna och påsarna i lägenheten. Vispar sedan ihop en pannkaka, steker bacon till och river morötter...samtidigt som hon ammar. Det gäller att vara effektiv. Tillfredsställa alla.

Det var en komisk syn som gick att se på älvans väg 244 igår. Jag bara skrattade åt eländet. Tur man fått mkt energi tillbaka. Den behövs kan jag lova.

Gulligaste Michaela kom med examenspresent igår... Hon är alltid omtänksam.. Och jag blev glad över att någon kommit på att en examen efter 4.5 år på universitetet är värt att firas=) Jag har ju inte ens själv hunnit komma på det liksom..

Tankarna kring flyttandet fortsätter. Hur jag än gör har jag arslet bak. Hur jag än gör så följer det med negativa konsekvenser. Jag önskar att jag inte hade blivit mognare... då hade jag valt, som alltid, att inte tänka på de negativa bitarna av flytt, utan bara sett de positiva och åkt. Frågan är alltså inte vad som blir bra... utan vad som blir bäst.. och får minst negativa konsekvenser... Vad väger tyngst? Mikael och barnen förstås. Så jag får följa hjärtat... och kanske inse att det är dags att återigen klippa navelsträngen till min egen mamma=)

Nu...? En massa jävla kaffe...

Anna-Karin; haha, jomen eller huuur... hahaha... verkar luta åt något annat håll dock=)

I dag får jag massa pluspoäng som mamma.. Jag lyckades klaffa in allting helt makalöst i dag.. Maximilians sovning och därefter amning med filippas hämtning på dagis osv.. Dessutom har vi efter middagen fått mor-och-dotter-tid och gjort tröjor, du snackar vi pluspoäng=)



Får se om man känner sig som en lika lyckad nybliven, tillfälligt ensamstående, mor i morgon.. knappast, jag har en förmåga att kunna pendla rätt fort mellan sinnesstämningarna=)

Första kvällen, natten och morgonen är avklarad, check! Det gick galant...
Smidigt nog så sov Maximilian då Filippa skulle nattas, så hon fick lite mammatid, vilket hon verkligen behöver nu när jag blir ensam. Ändå sen början av dec har ju Mikael varit hemma och kunnat ge henne massa tid då hon ska sova, så kontrasten blir nu stor... Men som tur var så gick det smidigt...

Lilleman sov jättebra i natt... Jag somnade framför TVn 22, Han vaknade 24 och åt, somnade om 01, sov till 04, somnade om 05, sov till 07.30, och då gjorde vi passande nog morgon. Vi gick ner och väckte stortjejen och tog oss till dagis utan större problem (ja förutom mina höfter då men=)... Maximilian satt nöjd i sin babysitter medan vi åt frukost, och gjorde Filippa i ordning till dagis.. gud, tänk om det kunde gå så här smidigt för alltid=) Bra med sömn har man ju fått oxå, sammanlagt 5-6 h, det är ju absolut mer än godkänt...

Är det någon mer än jag som typ tycker det är jobbigt då tjejen i kassan på lindex frågar om man vill runda upp 10 kr till Haiti? Vad ska man svara? NÄ? eeh, snåljävel liksom.. Jag  sa givetvis ja, summan blev 396.50 så det blev ju inte så mkt... Men då rundar hon inte upp... utan lägger på 10 kr... Hmm... vilken lite luring.. Hej jag tigger pengar typ.. oj, off topic..

Vi funderar rätt mkt på hur vi ska göra med familjesituationen här hemma.. Tidigare har jag varit helt inställd på att vänta med att köpa hus till efter föräldraledigheten, har velat vara här under den tiden.. Jag känner dock mer och mer nu att det egentligen inte finns så mkt som håller mig kvar här, inte ens under mammaledigheten.. alla vänner har sitt, ingen som är mammaledig liksom osv.. Tänkte att det kunde vara bra med mammas hjälp då jag är ensam med barnen på veckorna, men hon har sitt nu... Jag har lika mkt hjälp från Piteå, Mikaels föräldrar är helt galna i att få vara barnvakt, så de kommer nog gärna ner och hjälper till då det går och behövs...
Det är dumt för Mikael att byta jobb eller arbetsplats då vi ändå ska flytta härifrån om något år... Då måste han ju pendla åt andra hållet, idiotiskt... Så frågan är hur man löser det.. Bor kvar här, och han jobbar kvar där borta? och byter arbetsplats om ca ett år, då vi köper hus i Piteå/Luleå? Ska vi flytta till Jmk under mammaledigheten? Då får jag hem honom varje kväll, jag och Filippa känner folk i Jmk att umgås med under föräldraledigheten, och sedan köper hus i Piteå/Luleå...? Eller köpa hus nu på en gång, medan man är mammaledig, och han så fort som möjligt byter arbetsplats till piteå/luleå? Det finns massa fördelar med att flytta under mammaledigheten, jag vet.. Men jag blir skitnödig och nervös.. Köpa hus, det är stort...

slutsvamlat, nu ska jag värma lasagne och hacka sallad.. Maximilian verkar ju inte vilja vakna, så jag försöker väl hinna äta lunch innan han ska äta sin lunch. Dvs vattenmeloner i strl XL. Det här med amning har baaara fördelar=)

See ya!

På förlossningen fick jag en present av Mikael...
Sjukt gulligt, omtänksamt och betydelsefullt. Jag fick den i stort sett direkt efter han kommit, vilket ledde till att gåvan blev väldigt symbolisk för just det ögonblicket..

text: From here to eternity

Efva Attling...

 

Tack älskling, du är bäst... Vi är bäst...

I går fick jag ett sms av världens bästa/vackraste/sexigaste/snällaste Anna-Karin, där hon frågade hur det gick med opponeringen förra veckan... Det slog mig då att jag inte skrivit om det på bloggen.. Det kan ju dock vara intressant för många av er att veta, då många faktiskt är mina släktingar.

Det var alltså opponering på universitetet förra veckan, med examinator osv.. Maximilian var bara 5 dagar gammal, och fick givetvis följa med. Hans ringa ålder gjorde att jag knappt kunde koncentrera mig på själva opponeringen eller försvarandet.. det enda som typ fanns i mitt huvud var ett maniskt mantra "aaamma, blöööja, Filiiippa, aaamma, blöja, Filiiipa...KAFFE)... Det gick dock hur bra som helst, och jag blev godkänd på stående fot. Jag känner mig jättestolt över mig själv. Jag inte bara skrev det på halva tiden, jag gjorde det med bravur, och kan inte påstå att jag överansträngt mig heller. Uppenbarligen kan jag då något iaf.. typ...
Är inte den som annars brukar kunna skryta med saker jag gör, jag lämnar typ alltid allting halvfärdigt och därmed oxå känner jag rätt misslyckad i många konkreta situationer.. Men med detta så lyckades jag uppenbarligen jävligt bra. Att jag bara ides fara fastän Maximilian bara var några dygn känner jag mig oxå stolt över.. Trodde ju att han skulle ha hunnit bli några veckor vid det laget... Men eftersom han aldrig behagade komma ut typ så...

Nu är jag färdig och har ansökt om examen. Tror ni det känns underbart? Efter 4.5 år på universitetet. Bara. jesus...

Nu sitter Maximilian i bärselen och gottar sig.. Filippa och Mikael är på väg till dagis och jag.. jag dricker kaffe. Efter nattens bravader behövs det.... Jag är dryg i huvudet. Mikael har sagt att jag kan komma med honom om det handlar om något annat än amning på natten (vilket det sällan gör för han typ äter konstant).. Men ändå, när de situationerna kommer så har jag inte hjärta att väcka honom.."kan själv".. Jag tror att det är typiskt för mammor... Det blir så lätt att man gör det själv.. För även om han är jobbig då han vill äta så mkt på natten (och i natt även ville vara vaken) så är han ju världens snällaste, sötaste och underbaraste, så det är svårt att "lämna bort" honom. Han är fortfarande fruktansvärt snäll. Eller snäll är väl ett konstigt ord, men ni hajjar. Han gråter typ bara då det är något. Vilket oftaste betyder mat. Men det gör inget. Att amma är världens, världens, världens mysigaste...

Ikväll blir det gomat.... Mikaels specialitet med grönmögelost och skit. Eller inte skit, men ni vet. Sen blir det kanske ett glas vin framför TVn och lite loooving med min sambo... Han åker tillbaka på jobbet på söndag, hur fan ska jag fixa detta själv?

Jaja, tiden får utvisa det...

Nu, mer kaffe..

see ya!

Okej, jag skulle inte sagt att han sover som en ängel.. i går natt var han vaken mellan 02-07... i natt åt han varje 1.5 timma...

yeah..

I dag har jag knappt träffat Filippa alls. Känns det som.
I morse hann jag träffa henne en timme innan Mikael gick på dagis med henne, och jag hann träffa henne en timme då hon kom hem. Jag känner mig lite små otillräcklig, och vill ge henne massa mammakärlek så fort jag bara får chansen. Det är tur att Mikael dock kan ge henne uppmärksamheten hon behöver, Maximilian tar mkt av min tid just nu.
När Filippa var liten så trodde de på BVC att hon hade kolik. Att det var därför hon skrek så mycket. Jag valde att tänka att hon INTE hade det, för jag menade som att det kunde vara så mkt värre.. Om jag nu efter en vecka med Maximilian får dra en jämförelse (som jag hoppas inte ska bita mig i arslet sen bara för att) så hade hon nog någon sorts kolik ändå. Det känns konstigt att ha ett barn som faktiskt oftast vill någonting då han skriker. Filippa skrek. Konstant. Oavsett. Oavbrutet. Maximilian går hittills alltid att trösta, funkar inget annat är det bara sätta han vid bröstet typ.
*skrik* hungrig
*skrik* byta blöja
*skrik* vyschas

Jag laddar batterierna inför då de riktiga vaknätterna börjar... Än så länge är det helt okej..

Vi har en matglad herre här, jag ammar varannan timme på natten.. och då äter han typ 45 min.. hej o hå. En utav de gångerna brukar han ha en vakenhetsperiod på 2-3 h, resten av gångerna somnar han om.. ja, en timme alltså.

I morgon kommer BVC, ska bli spännande att se om/hur mkt han gått upp.

Jag gjorde ett försök att ta en promenad med vagnen i dag... Det fick jag ångra bittert. Fick ta bussen hem. Världens jävla smärta i ryggslutet.. vet inte om det är epiduralen eller foglossningarna.. ont som fan gjorde det iaf, och jag fick smyga fram till å-hem och som sagt ta bussen hem. Nä det lär dröja någon vecka till innan jag gör nästa försök. Kunde på riktigt knappt gå när jag kom hem. Jag hoppas det är övergående bara...

Tänker rätt ofta på förlossningen. I dag tänkte jag på hur roligt det egentligen var att jag hade massa tankar på hur jag trodde det skulle bli. Tänkte bla bada och duscha varmt för att lindra värkarna, ville försöka luta mig mot en saccosäck under värkarna eller  krystvärkarna.. jo, hej och gå, jag vägrade släppa min jävla gåstol. Enda gången jag låg ner var när jag var tvungen vänta på att epiduralen skulle verka.. Saker blir inte alltid som man tror =)

Nu fick jag just information om att Maximilian bajsade ner sig, kissade ner sig och kräktes över hela sig själv på en och samma gång, så nu ska jag tappa upp ett bad...

kram



*tacksam över att mina

Tänkte att jag snabbt kan passa på och skriva en väldigt sammanfattad återberättelse av förlossningen..

Jag hade värkar sen tisdagen... fii fan vad jobbigt.. Speciellt med tanke på att han är född lördagmorgon, många dagar alltså.. Värkarna var intensiva och smärtsamma, men inte regelbundna. Jag ville inte bli igångsatt så vi var några gånger på undersökning på förlossningen bara, men åkte sedan hem igen.. Ville vänta ut det så länge som möjligt.
Fredag morgon kände jag dock att jag inte orkade mera... Jag hade då haft värkar i 2½ dygn (till och från, speciellt på nätterna och alltså inte fått sova). Vi for in på förlossningen och de konstaterade att jag var öppen 4 cm, och värkarna hade alltså gett lite resultat iaf, vilket jag tyckte var jätteskönt... Vi skulle komma tillbaka fredagkväll för sovdos eller igångssättning..

Fredagkvällen kom och vi åkte in. Efter ett CTG med fallande hjärtljud så bestämde de att sätta igång mig, med tanke på Filippas förlossning som slutade i katastrofsnitt pga hennes hjärtljud. Jävligt orolig för att det skulle hända igen, så kände jag att jag inte hade så mkt val...De satte elektrod på Maximilians huvud och det konstaterades att mitt vatten redan gått, utan att jag märkt det (trodde hon iaf)... Efter ca en timme så hade jag fortfarande 20 min mellan värkarna och de kopplade in droppet för att få lite fart på det hela.. hej och hå, fart vart det...
När jag var öppen 6 cm började jag med lustgas.. Kan väl inte säga att jag var så imponerad av det, men det hjälpte ju iaf.. Jag sa till Mikael att "- jag vill att du ska komma ihåg att DET HÄR är det smärtsammaste under förlossningen, om jag vill veta det sen".. Sa för övrigt massa roliga saker under förlossningen, bra man har humor iaf... Det jag menade var iaf att just innan 8 cm så hade jag jääävligt ont, och att han skulle komma ihåg det till efteråt, utifall att jag själv skulle glömma det (som om man gör det liksom??). Jag bad honom kalla på barnmorskan, för jag behövde verkligen något mera... Var lite lustigt det där, de erbjöd aldrig något, var jag själv som fick efterfråga lustgasen, epiduralen, och även ringa på dom när jag kände att jag för fan skylla föda barn...

Barnmorskan kom in och kollade hur öppen jag var, och det var alltså 8 cm. De la epidural, och just då hade jag verkligen nytta av lustgasen.. Jag andades lustgas så jag jävlar flög till molnen.. är ju nålrädd som ni vet, så jag var jävligt nervös... Men bra gick det, kan dock inte säga att jag var så imponerad av den heller.. Just då jag började märka av den så var jag nämligen öppen nästan 10 cm, och under krystarbetet så kände jag inte av den... Barnmorskan sa att det var för sent att fylla på epiduralen, så den hjälpte med andra ord bara under 1½ cm ungefär.. visst, det var ju skönt att typ kunna... leva... men det var mycket väsen för lite smärtlindring kan jag känna, hade lika gärna kunna ta dom värkarna ståendes.. fördelen var ju att nu kunde jag iaf ligga ner och ta värkarna, vilket var skönt efter att ha stått upp i 5½ h... Det var nog lite för sent för att lägga epiduralen, med tanke på att jag var öppen 8 cm, och det tog ett tag för läkarn att komma, så jag var säkert öppen 9 cm när den började verka... Och så slutade den verka lagomt till krystvärkarna, för inte fan bedövade det något "down there" inte, det kan jag då garantera...

Jag kände att jag började få krystvärkar.. och jag då, som absolut inte kan vara normal, säger till Mikael att han inte ska kalla på personalen.. "Jag känner mig som en katt, jag vill föda ensam, jag fixar det".. helt normal... Men så var det.. När jag kände att jag började få krystvärkar (jävligt lustigt hur man verkligen känner skillnad när det går från värkar till krystvärkar), så ville jag inte ha hjälp. Jag ville vara ensam, och föda.. Jag kände att min kropp fixade det där, fastän jag aldrig gjort det förut, och fastän jag borde vara jätteorolig pga förra förlossningen...
Han kallade dock på dom och hon konstaterade att jag var öppen 10 cm och fick börja krysta när jag kände att jag ville det (som att jag inte visste att jag var öppen 10 cm eller? smarthead).. Jag verkligen AVSKYDDE de gånger hon kollade hur öppen jag var. Ingen har någonsin nämnt något om hur jäääävla smärtsamt det är.. Eller så är det bara jag som tycker det.. Det var nämligen det värsta med förlossningen.. Okej värkarna, okej krysta typ.. men jag ville typ döda henne när hon undersökte mig "- Men ALLVAARLLIIIGT, SLUTA"..

Jag vet inte hur länge jag hade krystvärkar, men det var inte så länge... Bm sa att jag var tvungen att verkligen ta i, för bebisen behövde komma ut, elektroden på huvudet visade hur han verkligen inte mådde bra just då, men det typ sket jag i, haha... Jag tog det som det kom, och uppenbarligen gick ju det bra...

Ut kom han, och min reaktion när han kom, kommer jag aldrig någonsin glömma.. "Nämen.. NÄMEN".. Det var som att jag hade glömt bort att det var en bebis jag skulle få.. jag blev på riktigt förvånad över vad som kom, haha... Mikael grät, och jag var förvånad.. helt normalt.. Det gick oförskämt bra (jag menar dock inte smärtfritt), jag behövde nämligen inte sy någonting alls... Helt otroligt.. Min kommentar till barnmorskorna var "det är tack vare min pojkvän".. muhahaha!

Jag är så jävla glad över vår förlossning, och jag kommer absolut att göra det igen... Jag kommer aldrig någonsin glömma känslan av då han gled ut och jag fick upp honom på bröstet.. aldrig... Han var så ren och fin, varm och go, vaken och alert, älskvärd. Det häftigaste med förlossningen tycker jag var hur känslan av typ döden kan möta livet, som att trycka på en knapp. Hur jag kunde gå från att känna att jag absolut inte orkar mera, inte vill, bara kommer att typ dö, till att helt plötsligt ha livet i min famn, det är helt otroligt och jag har aldrig upplevt något häftigare... Nu förstår jag oxå varför folk har svårt att förklara hur det känns att föda barn. Det går inte förklara.. Det går inte "ta" på.. Det går inte beskriva med ord...

Mikael var helt otrolig under förlossningen.. Vi fixade det verkligen tillsammans, som ett team... Han hjälpte mig under de jobbigaste värkarna, och jag kände hur jag hade med honom under krystvärkarna..

Jag var bäst på föda barn helt enkelt, det var väl ingen match=)

Jag var förvånansvärt tyst... både under värkarna och krystandet.. När Maximilian var typ 30 min hörde jag en tjej vråla i salen bredvid, som ett jävla monster.. och båda vi sa att det var ju en jävla tur man inte kom in på förlossningen just då, man hade ju vänt i dörren...

Världens bästa upplevelse... Och jag längtar redan tills nästa gång...

Världens roligaste bild ever...



Ansiktsuttrycket säger allt.. påpekade heela tiden hur man kände sig som en gammal gumma... Stod upp konstant, dog när jag försökte ta någon värk liggandes...


Snygg va?

Det är dom bilderna från förlossningen som jag vågar dela med mig...

Resultatet då? Världens vackraste pojke förstås:



Med mkt hår (som var svårt att fånga på bild)

Tack för era kommentarer=)

Jodå, vi lever.. men en liten kille vill slita av sin mamma hennes bröstvårtor en gång i timmen, vilket gör att jag har lite svårt att sitta vid datorn.. men nu börjar han bli nöjdare, han sov nyss sin första längre period, så nu blir det nog andra puckar snart...

I morgon ska jag till universitetet på slutexamination... Känns ju jävligt skumt, med tanke på att Maximilian bara är 5 dagar gammal.. men men, vad gör man? Jag trodde att han åtminstone skulle ha hunnit bli någon vecka.. Hoppas han fortsätter vara lite nöjdare med maten nu, så man slipper sitta där som en idiot och presentera exjobbet samtidigt som man har en bebis hängandes vid bröstet...

Men å andra sidan har jag aldrig provat göra något annat normalt, så varför börja nu?

Filippa har börjat förstå allting som händer, och hon är världens underbaraste.. I dag bakade hon och Mikael negerbollar till mamma, tro ni jag blev nöjd? Det nya livet får vänta några veckor iaf... F har fått en 140 cms loftsäng, så nu har vi flyttat ner hela hennes sovrum, hon är rånöjd! Min stora, vackra flicka... Jag trodde inte att allt skulle bli såhär bra... Jag kunde inte tro.. Jag kunde inte tro att mitt liv kunde bli bättre.. I samma sekund som Maximilian kom, så blev mitt liv komplett. Fastän jag inte visste att jag hade saknat något. Men nu förstår jag.. att jag saknade honom... Har aldrig någonsin varit så lycklig som nu..

 

Tack för att ni finns..

Var besök hos barnmorskan idag.. Hon kollade down there för att checka läget, men det hade inte hänt ett jävla jota. Inte en susning. Nada. Hej och hå. Det som däremot hände var att jag började störtblöda, vilket hon inte var nöjd med med tanke på att jag i övrigt inte hade några tecken down there för att något skulle vara på g. Så hon skickade mig till förlossningen.

Jag hann bli så jävla rädd. Fan vad rädd jag hann bli. Som tur var så såg allt jättebra ut, vilket konstanterades efter 30 min i CTG. I morgon väntar specialistmödravården. Min BM tycker jag ska sättas igång, men det tycker inte vi. Vi har valt att avvakta ytterliggare, så länge allt ser bra ut. Att bli igångsatt är inte alls något onormalt när man är 41+1 (vilket jag är i morgon), men jag vill verkligen att kroppen ska få fixa det själv denna gång. Annars kommer jag verkligen tro att min kropp inte klarar av att starta själv, vid nästa graviditet alltså. Nej, jag håller ut lite till, även om det givetvis är lockande. Jag blev dock så jävla glad idag, att allt såg bra ut, så det ger mig ork att vänta lite till. Däremot så blev jag inte så jävla glad över att det inte hänt ett jävla skit där nere, men men.. det blir nog bra.

Jag märker att jag skriver formuleringar som är likt en femårings sätt att uttrycka sig typ, så jag masar mig till soffan.. see ya!

Bloggen ligger lite nere just nu...

Kan inte minnas att det var så här jobbigt att gå över tiden med Filippa.. därför skriver jag inget..

hörs...