sugen
Gravid
Det är ju offentligt nu. Att vår ängel är tillbaka. Om två dagar har jag gått längre än då hon dog. Eller egentligen i morgon kl 7 har jag gått längre. Stort. Tungt. Lyckligt och glatt.
Jag kom att tänka på hur jag mådde efter förlusten. Herregud vilken emotionellt vrak jag var. Vi var.
Jag trodde på riktigt att jag aldrig skulle komma över sorgen. Över henne. Ville att alla som sa "ngt måste ha varit fel" skulle dra åt helvete.
Idag är jag på ett helt annat ställe. Älskar mitt jobb, älskar min familj och vågar älska det barnen jag bär. Älskar när h*n sparkar. Älskar tanken av att få gå in i vecka 18. Älskar tanken av att våga älska.
Vår ängel är tillbaka och min tro med den. Jag hoppas att jag vågar vara stark hela vägen.
Jag är hemma och vabbar med barnen i dag. Filippa har magsjuka och Maximilian är hemma "just in case". Hoppas att gå tillbaka till verkligheten i morgon.
länge sedan..
älskade
I min dröm av Åsa Jinder
Längtat har jag
så länge till dig
Somnar i stillsamt behag
I varje dröm
så finns du hos mig
Du bor i mitt hjärtas slag
För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm
Livet är tungt
men hoppet består
Smärtan får inte ta vid
Tomheten drar
men lämnar ett spår
av sorg i min längtan till dig
För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm
För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm
För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm
i min dröm
Blä
Blä Blä Blä
Dagen har börjat som bajs. Bajs. Bajs. Bajs. Ledsen. Eller snarare tom. Letar efter magen då jag vilar, ingen där. Tom.
Lämnade M på förskolan, träffade en av ordinarie personal. Tungt. Tungt. Tomt. M som skulle bli 15-timmarsbarn till hösten. Men inte.
Ska försöka ta mig till Sara och fixa mina naglar kl fyra. Tänka på
Ngt annat. Det blir första mötet med en vän sen det hände. Tungt. Tungt. Tom.
Kan lika gärna bli skönt. Tänka på annat. Eller så klarar jag inte av att kliva på bussen.
Jävla skit. Så jävla orättvist...
Två blommor står nu på bordet. Vi ses snart, barnet mitt.
en vecka sedan.
Veckan har varit full av sorg, operationer och tankar. Känslor.
Ena sekunden mår jag illa. Börjar frysa bara vid tanken på vad som hände. Andra sekunden känner jag mig bara trött.. men har ändå förmågan att se hur det hade kunnat vara värre. Men allvarligt? Det hade inte kunnat vara så speciellt mycket värre.
Jag känner ibland hur jag trycker bort bilderna. Minnena. Det var inte så det skulle vara då jag skulle få ta emot mitt barn. Och jag vägrar minnas.
Jag hade som mål att få göra som min mamma gjorde vid sin tredje förlossning. Jag har faschinerats av de berättelserna om hur hon fick ta emot mig själv, då jag kom ut ur henne. Faschinerats av tanken, då kan vi snacka urmoder. Instinkter. Vilken häftig känsla, bara mor och barn, alla andra är överflödiga. Hur man som kvinna, kan ha en sådan styrka att själv få hjälpa barnet ut ur kroppen, och utan mellanhänder få komma upp på bröstet. Det var mitt mål denna graviditet. Att få göra lite "tredje gången gillt" och ta emot detta barnet själv. Jag var säker på att klara det. Maximilians förlossning var tuff efter alla dom dagarna med värkar och de extrema värktopparna av droppet jag till slut fick. Men jag var hela tiden så förbannat fokuserad och stark. Var som född för att föda. Jag visste att jag skulle få göra samma sak som min mamma.
Det fick jag också.
Jag har varit ute i dag. Hämtat 738 olika mediciner känns det som. De två sorters antibiotika jag tar gör att jag mår illa.
Men jag fick ju i alla fall skita i dag. Man får försöka se det positiva.
Hemma
Jag är hemma igen. Blev utskriver efter lunch igår.
Jag försöker verkligen.
Kvar
Blir kvar på sunderbyn. Opades i morse. Sen upptäcktes det att mitt blodvärde inte var imponerande så jag ligger nu och väntar på två påsar blod.
Om skrapningen lyckades får vi se först om några veckor. Kul väntan. Kan hända att det sitter så hårt att man måste gå in med kamera. Vilket jag inte hoppas på. Såklart. Min enda tröst i detta är ju att vi kan få tillbaka vår bebis.
Op
Det visade sig inte vara så bra. Infektion. Samt ff rester efter skrapningen. Ligger inlagd och har fått dropp eftersom jag inte kunnat äta sen jag kom hem. Ska snart opereras. Önskar ngn höll min hand då jag vaknar men vet att många gör det hemma.
Hemma står en bukett blommor. En bukett som symboliserar en flickas liv. Tänker att jag minst behöver köpa 10. Hemma finns även ett hjärta i sten sim
För alltid kommer symbolisera väntan.
Hoppas på op snart. Hoppas slippa droppet. Hoppas kunna äta nu.
Kul jul
Sitter på akuten. Jag som i dag skulle vara några timmar ur sorgen och förbannelsen. Leka med barnen, ha picknick. Det gick sådär. Frukost klarade jag av, check!! BRA Erika.
Men sen fick jag blodtrycksfall fr.o.m. Hell. Typ dog. Allt bara snurrade, jag Sluddrade och kunde inte ens gå. Men efter vila blev det bättre. Dock fick sambon ta barnen till midsommarstångshelvetet. När jag vaknade hade jag feber. Aj då. Inte bra.
Så nu sitter jag på akuten. De utreder infektion. Det var min midsommarafton. Försöker tänka positivt. Jag ska försöka få i mig lite middag. Sen middag. Men min kärlek. HAN kan ingen ta ifrån mig.
Erika
Viljan.
Viljan att vilja komma vidare. Glömma. Fast ändå inte.
Fattade inget. Värkar. Vattenavgång. Fattade ändå noll. Bebis. Hon var så fin!
Nu ska jag morgonkissa. Det gör alla människor.
Bra minut
Har några bra minuter så jag tänkte passa på och skriva. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Det måste bli bra! Minnet av förlossningen kommer blekna och vi kommer ses igen.
Fått i mig fil. Blev så glad.
Sluta
!! Sluta hänga tvätt. Städa. Bråka. Tjafsa. Stressa. Handla.
Se er om. Njut och uppskatta
Tänk
Det finns massor med "tänk". Man försöker tänka rätt. Sen kommer fel. Sen kommer allt mitt emellan. Jag har aldrig upplevt sorg förut. Jag trodde det. Men nu förstår jag på ert helt annat plan hur det känns. Det är bara så sorgligt att första gången jag skulle uppleva det så skulle det handla om mitt eget barn.
Ibland försöker jag vara stark. Ibland så skiter jag liksom bara i händelsen och sorterar kablar bakom tvn istället. Som hängt där i två år. Försöker se det som en längtan istället för en sorg. Hon kommer tillbaka till oss.
Men den kommer det tillbaka. Minnena från förlossningen. Och insikten om att det kommer dröja. Om ens hon kommer nånsin. Fast jag måste ju tänka att hon gör det.
Alla veckor. Alla kickar. Allt planerande och filosoferande. All glädje. Allt det försvann i samma stund som jag rykte navelsträngen.
I morgon är det midsommar. Hur fan är det tänk att jag ska fixa det? Ska jag stoppa i linserna och låtsas som ingenting? Aja. Mål nummer ett är att jag ska lyckas äta något idag. Det är mål nr ett.
Idag kom blommor från min chef med kollegor. Vilken värme det gav. Snälla, snälla!
sorgen
Jag vill egentligen bara veta. Jag googlar "varför dog mitt barn"... Vet ju att jag inte kommer få svar från 118100. Fast de säger ju att de har svar på allt...?
Jag sörjer så mycket olika delar i detta. Sörjer att jag fick ha barnet i min mage så länge. Till vilket nytta? Varför kunde de inte dö tidigare..? Inte för att det hade varit lätt, men lättare iaf. Då hade jag ju varit beredd. Jag snusade ju till och med fram till vecka 10 för att inte känna mig så jävla gravid. Utifall att ngt skulle hända. Missfall händer ju liksom. Varför var jag tvungen hinna känna sparkar? Höra hjärtslagen? Se magen? Filippa hann sy en kudde till bebisen.
Jag sörjer att jag fick förlösa barnet själv. Jag sörjer att vattnet gick. Att barnet satt fast i navelsträngen som jag själv fick ta loss. Jag sörjer att jag nu har en tomhet i min mage som är tommare än universum. Hur ska jag kunna fylla det tomrummet? Det enda som skulle kunna trösta mig nu är min bebis. Men hon finns inte mer. Ja, jag bara vet att det var en flicka. Jag behövde inte kolla på hennes kön. Jag bara såg det på henne. Tyvärr kan hon inte trösta mig just nu. Kanske senare.
Jag vill skriva för att öka förståelse. Förståelsen hur det känns att förlora sitt barn så sent i graviditeten. Och på det sättet. Ingen sjukvård. Ingen vän. Ingenting. Utsattheten, där, just då. Jag kan i dag inte fatta hur jag kunde göra det. Tänka så logiskt. Vet att jag tänkte "Hur gör jag nu? Den kan ju inte bara få hänga där? Nä, jag måste ju ta bort den". Helt otroligt hur en kvinna fungerar en sådan gång.
Jag försöker att se på det som en längtan, inte en väntat. En längtan till min flicka kommer tillbaka. Även om det är i en pojkes kropp nästa gång så är det min lilla prinsessa. Vet att hon kommer tillbaka, då tiden är redo. Vet bara inte hur jag ska kunna leva en endaste dag till utan henne.
Tänk att en sådan liten, vacker varelse kan lämna ett sådan tomrum. Ja, hon var vacker. Hon var jättevacker då jag födde henne. Med sina små armar och sitt lilla ansikte. Jag kan inte vänta tills jag får möta henne igen.
Jag sörjer inte dig, flicka lilla, jag sörjer denna tid då vi är ifrån varandra...
