Sverigesbästablogg

I går fick jag ett sms av världens bästa/vackraste/sexigaste/snällaste Anna-Karin, där hon frågade hur det gick med opponeringen förra veckan... Det slog mig då att jag inte skrivit om det på bloggen.. Det kan ju dock vara intressant för många av er att veta, då många faktiskt är mina släktingar.

Det var alltså opponering på universitetet förra veckan, med examinator osv.. Maximilian var bara 5 dagar gammal, och fick givetvis följa med. Hans ringa ålder gjorde att jag knappt kunde koncentrera mig på själva opponeringen eller försvarandet.. det enda som typ fanns i mitt huvud var ett maniskt mantra "aaamma, blöööja, Filiiippa, aaamma, blöja, Filiiipa...KAFFE)... Det gick dock hur bra som helst, och jag blev godkänd på stående fot. Jag känner mig jättestolt över mig själv. Jag inte bara skrev det på halva tiden, jag gjorde det med bravur, och kan inte påstå att jag överansträngt mig heller. Uppenbarligen kan jag då något iaf.. typ...
Är inte den som annars brukar kunna skryta med saker jag gör, jag lämnar typ alltid allting halvfärdigt och därmed oxå känner jag rätt misslyckad i många konkreta situationer.. Men med detta så lyckades jag uppenbarligen jävligt bra. Att jag bara ides fara fastän Maximilian bara var några dygn känner jag mig oxå stolt över.. Trodde ju att han skulle ha hunnit bli några veckor vid det laget... Men eftersom han aldrig behagade komma ut typ så...

Nu är jag färdig och har ansökt om examen. Tror ni det känns underbart? Efter 4.5 år på universitetet. Bara. jesus...

Nu sitter Maximilian i bärselen och gottar sig.. Filippa och Mikael är på väg till dagis och jag.. jag dricker kaffe. Efter nattens bravader behövs det.... Jag är dryg i huvudet. Mikael har sagt att jag kan komma med honom om det handlar om något annat än amning på natten (vilket det sällan gör för han typ äter konstant).. Men ändå, när de situationerna kommer så har jag inte hjärta att väcka honom.."kan själv".. Jag tror att det är typiskt för mammor... Det blir så lätt att man gör det själv.. För även om han är jobbig då han vill äta så mkt på natten (och i natt även ville vara vaken) så är han ju världens snällaste, sötaste och underbaraste, så det är svårt att "lämna bort" honom. Han är fortfarande fruktansvärt snäll. Eller snäll är väl ett konstigt ord, men ni hajjar. Han gråter typ bara då det är något. Vilket oftaste betyder mat. Men det gör inget. Att amma är världens, världens, världens mysigaste...

Ikväll blir det gomat.... Mikaels specialitet med grönmögelost och skit. Eller inte skit, men ni vet. Sen blir det kanske ett glas vin framför TVn och lite loooving med min sambo... Han åker tillbaka på jobbet på söndag, hur fan ska jag fixa detta själv?

Jaja, tiden får utvisa det...

Nu, mer kaffe..

see ya!