Sverigesbästablogg

Det var länge sedan jag skrev nu. Förmodligen för att jag inte velat ta på det. Ta på sorgen.

Det går bättre och lättare nu. Skönt. Men sorgen finns där. Hela jävla tiden. Vi närmar oss med stormsteg beräknad födelsedag. Hade inte hon dött hade jag varit i vecka 30 på tisdag. Jävla skit. Vilken mysig mage jag hade haft då. Nu. Om inte då funnits.

 

För två fredagar sedan var jag in på min gamla arbetsplats. Tungt som fan var det. Men skönt att ha gjort det. Skulle in för att hämta några kablar. Har länge velat våga mig in där men det är så mkt minnen från det stället. Det var ju där det hände. Jag gick in, gick direkt till toaletten och återupplevde allt i huvudet. Grät lite, och gick sedan ut och ställde mig på samma ställe som jag stod vid då jag väntade på ambulansen. Förtvivlad. På huk.

 

Jag kan ibland känna en sådan enorm tomhet. Inte på samma sätt som vad vissa andra i liknande situation verkar kunna känna, som gråter sig till sömns forever. Utan som en... saknad.. längtan... tomhet.. Jag vet inte vad det är. Men som att kroppen saknar något. Jag kan känna en förtvivlan ibland över att jag helt plötsligt glömt bort vad jag varit med om. Hur fan kan man gå omkring och vara glad och lycklig som ingenting har hänt. Ingen frågar längre, ingen visar omtanke. Till och med jag glömmer bort. Men sen slår mig tanken och känslan igen. Då glömmer man inte.

 

När jag födde Maximilian, första "vanliga" förlossningen, så kände jag mig urmoderligt stark. Hade plötsligt en helt ny syn på alla kvinnor. Vilka jävla kungar alla kvinnor som fött barn är! Ja givetvis de andra också men ni fattar.. Men efter detta hände står plötsligt andra sorters kvinnor på en annan sorts pedistal. Fy fan vilka kvinnor vi är, som varit med om en sådan här sak, så sent i graviditeten. Ensamma. paniken. Styrkan. STYRKAN. Det är bra att veta, även om det var ett dyrt pris att betala. Helvete, jag klarar allt. Vad som helst. Det vet jag nu.