sugen
länge sedan..
älskade
I min dröm av Åsa Jinder
Längtat har jag
så länge till dig
Somnar i stillsamt behag
I varje dröm
så finns du hos mig
Du bor i mitt hjärtas slag
För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm
Livet är tungt
men hoppet består
Smärtan får inte ta vid
Tomheten drar
men lämnar ett spår
av sorg i min längtan till dig
För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm
För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm
För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm
i min dröm
Blä
Blä Blä Blä
Dagen har börjat som bajs. Bajs. Bajs. Bajs. Ledsen. Eller snarare tom. Letar efter magen då jag vilar, ingen där. Tom.
Lämnade M på förskolan, träffade en av ordinarie personal. Tungt. Tungt. Tomt. M som skulle bli 15-timmarsbarn till hösten. Men inte.
Ska försöka ta mig till Sara och fixa mina naglar kl fyra. Tänka på
Ngt annat. Det blir första mötet med en vän sen det hände. Tungt. Tungt. Tom.
Kan lika gärna bli skönt. Tänka på annat. Eller så klarar jag inte av att kliva på bussen.
Jävla skit. Så jävla orättvist...
Två blommor står nu på bordet. Vi ses snart, barnet mitt.
en vecka sedan.
Veckan har varit full av sorg, operationer och tankar. Känslor.
Ena sekunden mår jag illa. Börjar frysa bara vid tanken på vad som hände. Andra sekunden känner jag mig bara trött.. men har ändå förmågan att se hur det hade kunnat vara värre. Men allvarligt? Det hade inte kunnat vara så speciellt mycket värre.
Jag känner ibland hur jag trycker bort bilderna. Minnena. Det var inte så det skulle vara då jag skulle få ta emot mitt barn. Och jag vägrar minnas.
Jag hade som mål att få göra som min mamma gjorde vid sin tredje förlossning. Jag har faschinerats av de berättelserna om hur hon fick ta emot mig själv, då jag kom ut ur henne. Faschinerats av tanken, då kan vi snacka urmoder. Instinkter. Vilken häftig känsla, bara mor och barn, alla andra är överflödiga. Hur man som kvinna, kan ha en sådan styrka att själv få hjälpa barnet ut ur kroppen, och utan mellanhänder få komma upp på bröstet. Det var mitt mål denna graviditet. Att få göra lite "tredje gången gillt" och ta emot detta barnet själv. Jag var säker på att klara det. Maximilians förlossning var tuff efter alla dom dagarna med värkar och de extrema värktopparna av droppet jag till slut fick. Men jag var hela tiden så förbannat fokuserad och stark. Var som född för att föda. Jag visste att jag skulle få göra samma sak som min mamma.
Det fick jag också.
Jag har varit ute i dag. Hämtat 738 olika mediciner känns det som. De två sorters antibiotika jag tar gör att jag mår illa.
Men jag fick ju i alla fall skita i dag. Man får försöka se det positiva.
Hemma
Jag är hemma igen. Blev utskriver efter lunch igår.
Jag försöker verkligen.
Kvar
Blir kvar på sunderbyn. Opades i morse. Sen upptäcktes det att mitt blodvärde inte var imponerande så jag ligger nu och väntar på två påsar blod.
Om skrapningen lyckades får vi se först om några veckor. Kul väntan. Kan hända att det sitter så hårt att man måste gå in med kamera. Vilket jag inte hoppas på. Såklart. Min enda tröst i detta är ju att vi kan få tillbaka vår bebis.
Op
Det visade sig inte vara så bra. Infektion. Samt ff rester efter skrapningen. Ligger inlagd och har fått dropp eftersom jag inte kunnat äta sen jag kom hem. Ska snart opereras. Önskar ngn höll min hand då jag vaknar men vet att många gör det hemma.
Hemma står en bukett blommor. En bukett som symboliserar en flickas liv. Tänker att jag minst behöver köpa 10. Hemma finns även ett hjärta i sten sim
För alltid kommer symbolisera väntan.
Hoppas på op snart. Hoppas slippa droppet. Hoppas kunna äta nu.
Kul jul
Sitter på akuten. Jag som i dag skulle vara några timmar ur sorgen och förbannelsen. Leka med barnen, ha picknick. Det gick sådär. Frukost klarade jag av, check!! BRA Erika.
Men sen fick jag blodtrycksfall fr.o.m. Hell. Typ dog. Allt bara snurrade, jag Sluddrade och kunde inte ens gå. Men efter vila blev det bättre. Dock fick sambon ta barnen till midsommarstångshelvetet. När jag vaknade hade jag feber. Aj då. Inte bra.
Så nu sitter jag på akuten. De utreder infektion. Det var min midsommarafton. Försöker tänka positivt. Jag ska försöka få i mig lite middag. Sen middag. Men min kärlek. HAN kan ingen ta ifrån mig.
Erika
Viljan.
Viljan att vilja komma vidare. Glömma. Fast ändå inte.
Fattade inget. Värkar. Vattenavgång. Fattade ändå noll. Bebis. Hon var så fin!
Nu ska jag morgonkissa. Det gör alla människor.
Bra minut
Har några bra minuter så jag tänkte passa på och skriva. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Det måste bli bra! Minnet av förlossningen kommer blekna och vi kommer ses igen.
Fått i mig fil. Blev så glad.
Sluta
!! Sluta hänga tvätt. Städa. Bråka. Tjafsa. Stressa. Handla.
Se er om. Njut och uppskatta
Tänk
Det finns massor med "tänk". Man försöker tänka rätt. Sen kommer fel. Sen kommer allt mitt emellan. Jag har aldrig upplevt sorg förut. Jag trodde det. Men nu förstår jag på ert helt annat plan hur det känns. Det är bara så sorgligt att första gången jag skulle uppleva det så skulle det handla om mitt eget barn.
Ibland försöker jag vara stark. Ibland så skiter jag liksom bara i händelsen och sorterar kablar bakom tvn istället. Som hängt där i två år. Försöker se det som en längtan istället för en sorg. Hon kommer tillbaka till oss.
Men den kommer det tillbaka. Minnena från förlossningen. Och insikten om att det kommer dröja. Om ens hon kommer nånsin. Fast jag måste ju tänka att hon gör det.
Alla veckor. Alla kickar. Allt planerande och filosoferande. All glädje. Allt det försvann i samma stund som jag rykte navelsträngen.
I morgon är det midsommar. Hur fan är det tänk att jag ska fixa det? Ska jag stoppa i linserna och låtsas som ingenting? Aja. Mål nummer ett är att jag ska lyckas äta något idag. Det är mål nr ett.
Idag kom blommor från min chef med kollegor. Vilken värme det gav. Snälla, snälla!
sorgen
Jag vill egentligen bara veta. Jag googlar "varför dog mitt barn"... Vet ju att jag inte kommer få svar från 118100. Fast de säger ju att de har svar på allt...?
Jag sörjer så mycket olika delar i detta. Sörjer att jag fick ha barnet i min mage så länge. Till vilket nytta? Varför kunde de inte dö tidigare..? Inte för att det hade varit lätt, men lättare iaf. Då hade jag ju varit beredd. Jag snusade ju till och med fram till vecka 10 för att inte känna mig så jävla gravid. Utifall att ngt skulle hända. Missfall händer ju liksom. Varför var jag tvungen hinna känna sparkar? Höra hjärtslagen? Se magen? Filippa hann sy en kudde till bebisen.
Jag sörjer att jag fick förlösa barnet själv. Jag sörjer att vattnet gick. Att barnet satt fast i navelsträngen som jag själv fick ta loss. Jag sörjer att jag nu har en tomhet i min mage som är tommare än universum. Hur ska jag kunna fylla det tomrummet? Det enda som skulle kunna trösta mig nu är min bebis. Men hon finns inte mer. Ja, jag bara vet att det var en flicka. Jag behövde inte kolla på hennes kön. Jag bara såg det på henne. Tyvärr kan hon inte trösta mig just nu. Kanske senare.
Jag vill skriva för att öka förståelse. Förståelsen hur det känns att förlora sitt barn så sent i graviditeten. Och på det sättet. Ingen sjukvård. Ingen vän. Ingenting. Utsattheten, där, just då. Jag kan i dag inte fatta hur jag kunde göra det. Tänka så logiskt. Vet att jag tänkte "Hur gör jag nu? Den kan ju inte bara få hänga där? Nä, jag måste ju ta bort den". Helt otroligt hur en kvinna fungerar en sådan gång.
Jag försöker att se på det som en längtan, inte en väntat. En längtan till min flicka kommer tillbaka. Även om det är i en pojkes kropp nästa gång så är det min lilla prinsessa. Vet att hon kommer tillbaka, då tiden är redo. Vet bara inte hur jag ska kunna leva en endaste dag till utan henne.
Tänk att en sådan liten, vacker varelse kan lämna ett sådan tomrum. Ja, hon var vacker. Hon var jättevacker då jag födde henne. Med sina små armar och sitt lilla ansikte. Jag kan inte vänta tills jag får möta henne igen.
Jag sörjer inte dig, flicka lilla, jag sörjer denna tid då vi är ifrån varandra...
VAB
Filippa är på väg hem från skolan. Hon var hemma med oss i går men fick spasmer och ville gå på skolan i dag. Okej, sa jag. Kanon, sa hon.
Mikael ligger som ett kolli i sängen med sin onda armbåge som han opererade i går. Aj, säger han. Okej, sa jag, jag städar.
Så jag gjorde nyss ett ryck och dammsög och skurade hela huset. Plockade lite i det inglasade uterummet som jag snart vill olja in och göra vårfint. Jag gjorde mest rycket för att inte känna efter att jag inte mår så hundra jag heller. Finns det något som heter inbillningsfrisk?
Allvarligt. Såg på stan i slutet av förra veckan att det är inne med snickarbyxor för vuxna nu. Allvarligt? Det är väl bara barn som har det? Ja, eller också gravida kvinnor som springer och köper sådana direkt man blivit gravid. Jag klankar inte ner på er för det, jag gjorde likadant under min första graviditet. Men allvarligt, är det snyggt? Och nu ska alla gå omkring i snickarbyxor?
Allvarligt. Såg också förra veckan att det finns vodka i tetra. 3 liters? Allvarligt?!
Allvarligt. I morgon ska jag minsann tillbaka och vara social. Allvarligt...!
Peace out.
hoppsan
Här kommer ett inlägg..
Det är inte så ofta jag har tid att sitta vid datorn. Har knappt tid att kolla fejjan, förutom då jag skiter typ.
men nu råkar jag ju faktiskt vara ensam med Filippa i helgen och helt plötsligt infann sig tiden. Jag har hunnit fixa vagnen vi ska sälja. Jag har hunnit fixa de brytna naglarna. Jag har hunnit chatta. Jag har hunnit prata och hänga med Filippa. Jag har hunnit fynda nya polarn och pyret ytterkläder till Filippa. Jag har hunnit andas. Jag har hunnit tänka. Jag har hunnit vara jag. Erika. Jag har hunnit sakna min sambo.
Jag hade aldrig tidigare kunnat förstå hur stressigt det faktiskt är att arbeta helgtid och ha två barn och hus. Eller stressigt och stressigt, men att man då inte prioriterar telefonsamtal eller facebook på kvällen. Så är det bara..
I kväll ska jag och Fillis gå över till grannarna och se på mello. Jag har starka förhoppningar på Charlotte. Inte lika stora som om Carola skulle varit med men ändå.
Kan någon förklara för mig varför risdoseringen på rispaketen är mindre där det står på danska än på svenska? Äter de mindre ris i Danmark?
Over and out.
måndag
Jobbade första långdagen i fredags, med stängning. Är rätt intressant att jobba stängning på en förskola där man dels aldrig ha varit samt att hela förskolan hade vikarier den dagen. Men det gick bara kanonfint, och jag skaffade mig en älskling eller två. Eller ja, egentligen typ 30 st men ni hajjar.
Längtar tills jag får ett "eget jobb". Ansvarsbarn. Planering. IUP. Dokumentation. Observation. kuuuuul!
I helgen har vi bara hängt här hemma. Filippa hade två killar här i lördags på besök, och Maximilian fick också en kompis en snabbis. I går lekte hon hos en av de kompisarna, och vi andra var bara hemma och städade och mojsade på. Jag lagade en skitgod fisksoppa. Första gången jag gjorde fisksoppa, och I kicked ass. Det var skitlätt.
Fräste vitlök, saffran, rosepeppar, citronskal och purjolök i olivolja. I med fiskbuljong och vatten. Koka en stund. I med potatis, morot och havregrädde. Koka ihop. I med fisk då potatisarna börjar kännas nästan klara. Lite vitt vin i. voila. servera med färskt bröd och en klick creme fraiche.
Nä, på med lite make och iväg.
tjenis.
fucking fab
Lämnade barnen kl 08 i morse. kom hem till ett tomt hus som jag hade hunnit röja innan jag lämnade barnen. Hur fucking fabulous är inte det? Ni som inte lever det livet jag gör kanske inte tycker det låter som så fucking fab att stiga upp 2 h innan man ska vara på barnens skola/förskola för att man ska hinna fixa sig själv, stoppa i en maskin, plocka blöjor som ligger överallt, förberedda enas frukost, värma den andras välling, plocka upp den ena svårväckta ungen, ge henne frukosten man förberett, plocka upp den andra, ge honom vällingen, byta blöja, borsta allas tänder, plocka fram kläder som för åtminstone den ena är heeeeelt fel, förbereda skolgrejer, plocka bort frukostens kaos, brygga kaffe, stoppa i linser, bädda, and so on. Men för mig är det fucking fab då man sedan har äran att komma hem till ett tomt hem, som är i gott skick så det inte finns massa måsten.
Så vad gör jag då? Jo, då går man in i nästa fas och gör det som inte är "måsten". Det är ju de sakerna som är roliga, och som man inte kommer att ha tid med då jag börjar jobba. I dagens fall så innebar det att måla första färgen med det rosaröda i nedre delen av hallen (i LUGN OCH RO medan jag lyssnade på älskade morgonpasset). Sedan dricka en kopp kaffe som jag njöt av fastän jag hade slut mjölk. Jag slapp bälja i mig kaffet, hallå! Efter målningen stekte jag souvas till lunch och sitter nu med hårfärg i håret för att färga den extremt groteska utväxten. Allvarligt. Är inte detta lyxigt? Försöker njuta av det med tanke på att jag från och med i morgon börjar arbeta på riktigt.
Nästa vecka får vi dock se hur bra det går eftersom Mikael sticker upp och jagar på tisdag och jag kanske är utan bil. Oj, det kanske jag redan skrivit.
Såg sjunde himlen medan jag käkade lunch. Erics syster födde barn hemma hos familjen Camden. Allvarligt? Sjunde himlen brukar få mig att böla, ännu värre blev det då de födde barn. Jag vet, jag är patetisk.
Over and out.
tisdag. hela. dagen. lång.
Det har varit så otroligt skönt att det varit så mkt bättre med Maximilians allergier ett tag. Vi har till och med vågat ha ägg hemma (ja, tom kokat ägg), samt låtit han äta kyckling (är man väldigt äggallergisk kan man reagera mot kyckling och kalkon då det ingår äggskal i deras föda, vilket M gjorde), och fisk och massa annat mumsigt. Däremot fick vi igår en bekräftelse på det jag hade misstänkt ett tag. Nämligen att allergin börjat bli kraftigare igen. Förmodligen just pga att vi haft ägg hemma osv, som fått "allergibägaren" att rinna över. Kortfattat så funkar det lite så att om man lyckats nolla allergin, så kan barnet tåla det de är allergiska mot i en viss mängd. Till slut rinner dock bägaren över och då är det kört. Igår åt vi kyckling till middag, och efter ett tag började jag märka utslag på kinderna. På bara några minuter kom även svullnad (vilket han aldrig haft förut), från ögonen och ner över kinderna, samt över näsan. Var lite otäckt, just svullnader vill man inte ha då det INTE är bra om luftrören sväller igen (allergisk chock). Fick prata med köket i dag och de kommer börja ha helt äggfritt på hela avdelningen,samt bara servera majskyckling till Maximilian. Majskyckling är uppfödd endast på majs. Stackars kyckling btw. Kul kosthållning?
Så från och med nu får vi hålla ner på allt sånt där igen. Han lär vara luftburet allergisk nu ett tag igen medan bägaren är full. Typiskt. Ägg är smaskens.
Anmält mig tillgänglig på vik från och med tors. Fick ett passerbjudande i dag om jobb på tors, dock endast mellan 11-15.30. Var jäkligt nära att tacka nej, med hopp om att få en heldag istället men tordes inte. Så det blir en kortdag på torsdag, ska faktiskt bli riktigt nice! Hoppas på snart få erbjudande om fredag också. Nästa vecka blir lite tjärv då Mikael åker upp för jakt på tisdag och jag blir utan bil.
Idag sover Maximilian på förskolan för första gången. Ska snart dit och hämta honom, ska bli jävligt intressant att höra om de fick honom sova på de där madrasserna. Maximilian har alltid sovit ute i vagn, i stort sett i alla väder. Jag hoppas (och tror) att det kommer gå bra, är rätt skönt att slippa dra vagn osv. Helst hade jag iofs sett att han hade kunnat sova ute i vagnen men jag förstår att de inte hinner lägga alla barnen i vagn då alla barn är småttingar. Filippa stortrivs på skolan och säger att det känns bättre och bättre för varje dag. Jätteroligt att höra, och hon verkar må otroligt mkt bättre nu än hon gjort ett tag. Vi har haft lite problem (läs:mycket) här hemma då Filippa tyckt det har varit väldigt svårt och jobbigt att ta minsta motgång och ofta reagerat med gråt och tårar. Nu är hon våran glada, goa, omtänksamma, spralliga tjej (nästan) hela tiden. Känns underbart att ha fått henne tillbaka.
Medan barnen varit borta, vilket känns helt jävla sjukt efter typ 1.8 år, har jag förberett målning med maskering och tvättning av penslar. Nu skiter jag i det där förbannade taket och målar fondväggen i morgon. NIIIIICE.
I eftermiddag väntar optikerbesök. Kul. Igen.
allvarligt?
Är det hela världen om de får ha den där fruktansvärt fula klänningen som de vill ha på finkalaset?
Spelar det någon roll om barnen kommer hem en kvart för sent? Spelar det verkligen sån stor roll?
Spelar det någon roll om din sambo lägger nycklarna på fel ställe varenda jävla gång h*n kommer hem, så du måste flytta på dom? Är det verkligen så jobbigt för dig att flytta dom 2 meter? Spelar det någon roll egentligen, att h*n lämnar tandkrämstuben framme, det som du verkligen hatar? Spelar det verkligen någon roll att hans/hennes underkläder ligger utspritt överallt? Är det så jobbigt för dig att flytta dom till tvättkorgen? Är det verkligen något att göra en affär av? Är det hela världen att din sambo har dåliga skämt som du hatar?
Du kan faktiskt förlora en son, en dotter eller din sambo. Vad är det egentligen som är viktigt? I dag tänker jag på min vän, M, jag älskar dig och tänker på dig ofta...
kärlek till brumma...
