sugen
Då och då blir jag ibland sugen på att börja blogga. Varför vet jag inte.
Det är inte så att det är så många människor som läser min blogg, så jag antar att det handlar om någon självbekräftelse eller självanalys. Då och då handlar det nog också att ta sig från facebooks statusuppdateringar.
Oftast så känner jag att jag vill blogga då jag har något känslosamt att berätta. Dela med mig av. Kanske kan jag också söka efter förståelse.
I dag vill jag dela med mig av erfarenheten av att förlora ett barn och få denne åter. Då jag förlorade Roccy så upplevde jag sorg för första gången i mitt liv. Jag var helt och fullkomligt förstörd. Trodde på riktigt att jag aldrig någonsin skulle komma tillbaka till ett egentligt liv. I efterhand kan jag titta tillbaka på mina skrik av sorg och bli rädd. Och nästan tycka synd om. Tycka synd om mig själv utifrån, för jag kommer ihåg det fruktansvärda sorgen som jag upplevde. Och hur jag trodde att jag aldrig skulle kunna radera minnet av hur jag födde barnet själv.
Men sedan hände något. Något underbart.
Jag tror att ni som varit med om något traumatiskt vet vad jag menar. Då man på något sätt reser sig ur något hemskt och växer.
Jag är helt fantastiskt, duktig, underbart bra på att ta en jobbig situation och vända det till en lärdom.
Jag är någonstans tacksam över att Roccy fick vänta. Komma till mig 11 månader senare. Någon mening fanns det och jag älskar detta barn mer än mjukglass.
Tillsammans är vi starka.
Erika.
Mikael.
Filippa.
Maximilian.
Roccy.
Doris.
