förlossningen
Tänkte att jag snabbt kan passa på och skriva en väldigt sammanfattad återberättelse av förlossningen..
Jag hade värkar sen tisdagen... fii fan vad jobbigt.. Speciellt med tanke på att han är född lördagmorgon, många dagar alltså.. Värkarna var intensiva och smärtsamma, men inte regelbundna. Jag ville inte bli igångsatt så vi var några gånger på undersökning på förlossningen bara, men åkte sedan hem igen.. Ville vänta ut det så länge som möjligt.
Fredag morgon kände jag dock att jag inte orkade mera... Jag hade då haft värkar i 2½ dygn (till och från, speciellt på nätterna och alltså inte fått sova). Vi for in på förlossningen och de konstaterade att jag var öppen 4 cm, och värkarna hade alltså gett lite resultat iaf, vilket jag tyckte var jätteskönt... Vi skulle komma tillbaka fredagkväll för sovdos eller igångssättning..
Fredagkvällen kom och vi åkte in. Efter ett CTG med fallande hjärtljud så bestämde de att sätta igång mig, med tanke på Filippas förlossning som slutade i katastrofsnitt pga hennes hjärtljud. Jävligt orolig för att det skulle hända igen, så kände jag att jag inte hade så mkt val...De satte elektrod på Maximilians huvud och det konstaterades att mitt vatten redan gått, utan att jag märkt det (trodde hon iaf)... Efter ca en timme så hade jag fortfarande 20 min mellan värkarna och de kopplade in droppet för att få lite fart på det hela.. hej och hå, fart vart det...
När jag var öppen 6 cm började jag med lustgas.. Kan väl inte säga att jag var så imponerad av det, men det hjälpte ju iaf.. Jag sa till Mikael att "- jag vill att du ska komma ihåg att DET HÄR är det smärtsammaste under förlossningen, om jag vill veta det sen".. Sa för övrigt massa roliga saker under förlossningen, bra man har humor iaf... Det jag menade var iaf att just innan 8 cm så hade jag jääävligt ont, och att han skulle komma ihåg det till efteråt, utifall att jag själv skulle glömma det (som om man gör det liksom??). Jag bad honom kalla på barnmorskan, för jag behövde verkligen något mera... Var lite lustigt det där, de erbjöd aldrig något, var jag själv som fick efterfråga lustgasen, epiduralen, och även ringa på dom när jag kände att jag för fan skylla föda barn...
Barnmorskan kom in och kollade hur öppen jag var, och det var alltså 8 cm. De la epidural, och just då hade jag verkligen nytta av lustgasen.. Jag andades lustgas så jag jävlar flög till molnen.. är ju nålrädd som ni vet, så jag var jävligt nervös... Men bra gick det, kan dock inte säga att jag var så imponerad av den heller.. Just då jag började märka av den så var jag nämligen öppen nästan 10 cm, och under krystarbetet så kände jag inte av den... Barnmorskan sa att det var för sent att fylla på epiduralen, så den hjälpte med andra ord bara under 1½ cm ungefär.. visst, det var ju skönt att typ kunna... leva... men det var mycket väsen för lite smärtlindring kan jag känna, hade lika gärna kunna ta dom värkarna ståendes.. fördelen var ju att nu kunde jag iaf ligga ner och ta värkarna, vilket var skönt efter att ha stått upp i 5½ h... Det var nog lite för sent för att lägga epiduralen, med tanke på att jag var öppen 8 cm, och det tog ett tag för läkarn att komma, så jag var säkert öppen 9 cm när den började verka... Och så slutade den verka lagomt till krystvärkarna, för inte fan bedövade det något "down there" inte, det kan jag då garantera...
Jag kände att jag började få krystvärkar.. och jag då, som absolut inte kan vara normal, säger till Mikael att han inte ska kalla på personalen.. "Jag känner mig som en katt, jag vill föda ensam, jag fixar det".. helt normal... Men så var det.. När jag kände att jag började få krystvärkar (jävligt lustigt hur man verkligen känner skillnad när det går från värkar till krystvärkar), så ville jag inte ha hjälp. Jag ville vara ensam, och föda.. Jag kände att min kropp fixade det där, fastän jag aldrig gjort det förut, och fastän jag borde vara jätteorolig pga förra förlossningen...
Han kallade dock på dom och hon konstaterade att jag var öppen 10 cm och fick börja krysta när jag kände att jag ville det (som att jag inte visste att jag var öppen 10 cm eller? smarthead).. Jag verkligen AVSKYDDE de gånger hon kollade hur öppen jag var. Ingen har någonsin nämnt något om hur jäääävla smärtsamt det är.. Eller så är det bara jag som tycker det.. Det var nämligen det värsta med förlossningen.. Okej värkarna, okej krysta typ.. men jag ville typ döda henne när hon undersökte mig "- Men ALLVAARLLIIIGT, SLUTA"..
Jag vet inte hur länge jag hade krystvärkar, men det var inte så länge... Bm sa att jag var tvungen att verkligen ta i, för bebisen behövde komma ut, elektroden på huvudet visade hur han verkligen inte mådde bra just då, men det typ sket jag i, haha... Jag tog det som det kom, och uppenbarligen gick ju det bra...
Ut kom han, och min reaktion när han kom, kommer jag aldrig någonsin glömma.. "Nämen.. NÄMEN".. Det var som att jag hade glömt bort att det var en bebis jag skulle få.. jag blev på riktigt förvånad över vad som kom, haha... Mikael grät, och jag var förvånad.. helt normalt.. Det gick oförskämt bra (jag menar dock inte smärtfritt), jag behövde nämligen inte sy någonting alls... Helt otroligt.. Min kommentar till barnmorskorna var "det är tack vare min pojkvän".. muhahaha!
Jag är så jävla glad över vår förlossning, och jag kommer absolut att göra det igen... Jag kommer aldrig någonsin glömma känslan av då han gled ut och jag fick upp honom på bröstet.. aldrig... Han var så ren och fin, varm och go, vaken och alert, älskvärd. Det häftigaste med förlossningen tycker jag var hur känslan av typ döden kan möta livet, som att trycka på en knapp. Hur jag kunde gå från att känna att jag absolut inte orkar mera, inte vill, bara kommer att typ dö, till att helt plötsligt ha livet i min famn, det är helt otroligt och jag har aldrig upplevt något häftigare... Nu förstår jag oxå varför folk har svårt att förklara hur det känns att föda barn. Det går inte förklara.. Det går inte "ta" på.. Det går inte beskriva med ord...
Mikael var helt otrolig under förlossningen.. Vi fixade det verkligen tillsammans, som ett team... Han hjälpte mig under de jobbigaste värkarna, och jag kände hur jag hade med honom under krystvärkarna..
Jag var bäst på föda barn helt enkelt, det var väl ingen match=)
Jag var förvånansvärt tyst... både under värkarna och krystandet.. När Maximilian var typ 30 min hörde jag en tjej vråla i salen bredvid, som ett jävla monster.. och båda vi sa att det var ju en jävla tur man inte kom in på förlossningen just då, man hade ju vänt i dörren...
Världens bästa upplevelse... Och jag längtar redan tills nästa gång...
Jag hade värkar sen tisdagen... fii fan vad jobbigt.. Speciellt med tanke på att han är född lördagmorgon, många dagar alltså.. Värkarna var intensiva och smärtsamma, men inte regelbundna. Jag ville inte bli igångsatt så vi var några gånger på undersökning på förlossningen bara, men åkte sedan hem igen.. Ville vänta ut det så länge som möjligt.
Fredag morgon kände jag dock att jag inte orkade mera... Jag hade då haft värkar i 2½ dygn (till och från, speciellt på nätterna och alltså inte fått sova). Vi for in på förlossningen och de konstaterade att jag var öppen 4 cm, och värkarna hade alltså gett lite resultat iaf, vilket jag tyckte var jätteskönt... Vi skulle komma tillbaka fredagkväll för sovdos eller igångssättning..
Fredagkvällen kom och vi åkte in. Efter ett CTG med fallande hjärtljud så bestämde de att sätta igång mig, med tanke på Filippas förlossning som slutade i katastrofsnitt pga hennes hjärtljud. Jävligt orolig för att det skulle hända igen, så kände jag att jag inte hade så mkt val...De satte elektrod på Maximilians huvud och det konstaterades att mitt vatten redan gått, utan att jag märkt det (trodde hon iaf)... Efter ca en timme så hade jag fortfarande 20 min mellan värkarna och de kopplade in droppet för att få lite fart på det hela.. hej och hå, fart vart det...
När jag var öppen 6 cm började jag med lustgas.. Kan väl inte säga att jag var så imponerad av det, men det hjälpte ju iaf.. Jag sa till Mikael att "- jag vill att du ska komma ihåg att DET HÄR är det smärtsammaste under förlossningen, om jag vill veta det sen".. Sa för övrigt massa roliga saker under förlossningen, bra man har humor iaf... Det jag menade var iaf att just innan 8 cm så hade jag jääävligt ont, och att han skulle komma ihåg det till efteråt, utifall att jag själv skulle glömma det (som om man gör det liksom??). Jag bad honom kalla på barnmorskan, för jag behövde verkligen något mera... Var lite lustigt det där, de erbjöd aldrig något, var jag själv som fick efterfråga lustgasen, epiduralen, och även ringa på dom när jag kände att jag för fan skylla föda barn...
Barnmorskan kom in och kollade hur öppen jag var, och det var alltså 8 cm. De la epidural, och just då hade jag verkligen nytta av lustgasen.. Jag andades lustgas så jag jävlar flög till molnen.. är ju nålrädd som ni vet, så jag var jävligt nervös... Men bra gick det, kan dock inte säga att jag var så imponerad av den heller.. Just då jag började märka av den så var jag nämligen öppen nästan 10 cm, och under krystarbetet så kände jag inte av den... Barnmorskan sa att det var för sent att fylla på epiduralen, så den hjälpte med andra ord bara under 1½ cm ungefär.. visst, det var ju skönt att typ kunna... leva... men det var mycket väsen för lite smärtlindring kan jag känna, hade lika gärna kunna ta dom värkarna ståendes.. fördelen var ju att nu kunde jag iaf ligga ner och ta värkarna, vilket var skönt efter att ha stått upp i 5½ h... Det var nog lite för sent för att lägga epiduralen, med tanke på att jag var öppen 8 cm, och det tog ett tag för läkarn att komma, så jag var säkert öppen 9 cm när den började verka... Och så slutade den verka lagomt till krystvärkarna, för inte fan bedövade det något "down there" inte, det kan jag då garantera...
Jag kände att jag började få krystvärkar.. och jag då, som absolut inte kan vara normal, säger till Mikael att han inte ska kalla på personalen.. "Jag känner mig som en katt, jag vill föda ensam, jag fixar det".. helt normal... Men så var det.. När jag kände att jag började få krystvärkar (jävligt lustigt hur man verkligen känner skillnad när det går från värkar till krystvärkar), så ville jag inte ha hjälp. Jag ville vara ensam, och föda.. Jag kände att min kropp fixade det där, fastän jag aldrig gjort det förut, och fastän jag borde vara jätteorolig pga förra förlossningen...
Han kallade dock på dom och hon konstaterade att jag var öppen 10 cm och fick börja krysta när jag kände att jag ville det (som att jag inte visste att jag var öppen 10 cm eller? smarthead).. Jag verkligen AVSKYDDE de gånger hon kollade hur öppen jag var. Ingen har någonsin nämnt något om hur jäääävla smärtsamt det är.. Eller så är det bara jag som tycker det.. Det var nämligen det värsta med förlossningen.. Okej värkarna, okej krysta typ.. men jag ville typ döda henne när hon undersökte mig "- Men ALLVAARLLIIIGT, SLUTA"..
Jag vet inte hur länge jag hade krystvärkar, men det var inte så länge... Bm sa att jag var tvungen att verkligen ta i, för bebisen behövde komma ut, elektroden på huvudet visade hur han verkligen inte mådde bra just då, men det typ sket jag i, haha... Jag tog det som det kom, och uppenbarligen gick ju det bra...
Ut kom han, och min reaktion när han kom, kommer jag aldrig någonsin glömma.. "Nämen.. NÄMEN".. Det var som att jag hade glömt bort att det var en bebis jag skulle få.. jag blev på riktigt förvånad över vad som kom, haha... Mikael grät, och jag var förvånad.. helt normalt.. Det gick oförskämt bra (jag menar dock inte smärtfritt), jag behövde nämligen inte sy någonting alls... Helt otroligt.. Min kommentar till barnmorskorna var "det är tack vare min pojkvän".. muhahaha!
Jag är så jävla glad över vår förlossning, och jag kommer absolut att göra det igen... Jag kommer aldrig någonsin glömma känslan av då han gled ut och jag fick upp honom på bröstet.. aldrig... Han var så ren och fin, varm och go, vaken och alert, älskvärd. Det häftigaste med förlossningen tycker jag var hur känslan av typ döden kan möta livet, som att trycka på en knapp. Hur jag kunde gå från att känna att jag absolut inte orkar mera, inte vill, bara kommer att typ dö, till att helt plötsligt ha livet i min famn, det är helt otroligt och jag har aldrig upplevt något häftigare... Nu förstår jag oxå varför folk har svårt att förklara hur det känns att föda barn. Det går inte förklara.. Det går inte "ta" på.. Det går inte beskriva med ord...
Mikael var helt otrolig under förlossningen.. Vi fixade det verkligen tillsammans, som ett team... Han hjälpte mig under de jobbigaste värkarna, och jag kände hur jag hade med honom under krystvärkarna..
Jag var bäst på föda barn helt enkelt, det var väl ingen match=)
Jag var förvånansvärt tyst... både under värkarna och krystandet.. När Maximilian var typ 30 min hörde jag en tjej vråla i salen bredvid, som ett jävla monster.. och båda vi sa att det var ju en jävla tur man inte kom in på förlossningen just då, man hade ju vänt i dörren...
Världens bästa upplevelse... Och jag längtar redan tills nästa gång...
Kommentarer
Trackback
