sorgen
Jag vet inte varför jag skriver. Varför skulle det hjälpa att skriva i någon jävla blogg om hur man känner..? Varför inte skriva i en bok..? Jag vet faktiskt inte... men om man skriver det så någon kan läsa så känns känslorna lite mer verkliga.. på riktiga...
Jag vill egentligen bara veta. Jag googlar "varför dog mitt barn"... Vet ju att jag inte kommer få svar från 118100. Fast de säger ju att de har svar på allt...?
Jag sörjer så mycket olika delar i detta. Sörjer att jag fick ha barnet i min mage så länge. Till vilket nytta? Varför kunde de inte dö tidigare..? Inte för att det hade varit lätt, men lättare iaf. Då hade jag ju varit beredd. Jag snusade ju till och med fram till vecka 10 för att inte känna mig så jävla gravid. Utifall att ngt skulle hända. Missfall händer ju liksom. Varför var jag tvungen hinna känna sparkar? Höra hjärtslagen? Se magen? Filippa hann sy en kudde till bebisen.
Jag sörjer att jag fick förlösa barnet själv. Jag sörjer att vattnet gick. Att barnet satt fast i navelsträngen som jag själv fick ta loss. Jag sörjer att jag nu har en tomhet i min mage som är tommare än universum. Hur ska jag kunna fylla det tomrummet? Det enda som skulle kunna trösta mig nu är min bebis. Men hon finns inte mer. Ja, jag bara vet att det var en flicka. Jag behövde inte kolla på hennes kön. Jag bara såg det på henne. Tyvärr kan hon inte trösta mig just nu. Kanske senare.
Jag vill skriva för att öka förståelse. Förståelsen hur det känns att förlora sitt barn så sent i graviditeten. Och på det sättet. Ingen sjukvård. Ingen vän. Ingenting. Utsattheten, där, just då. Jag kan i dag inte fatta hur jag kunde göra det. Tänka så logiskt. Vet att jag tänkte "Hur gör jag nu? Den kan ju inte bara få hänga där? Nä, jag måste ju ta bort den". Helt otroligt hur en kvinna fungerar en sådan gång.
Jag försöker att se på det som en längtan, inte en väntat. En längtan till min flicka kommer tillbaka. Även om det är i en pojkes kropp nästa gång så är det min lilla prinsessa. Vet att hon kommer tillbaka, då tiden är redo. Vet bara inte hur jag ska kunna leva en endaste dag till utan henne.
Tänk att en sådan liten, vacker varelse kan lämna ett sådan tomrum. Ja, hon var vacker. Hon var jättevacker då jag födde henne. Med sina små armar och sitt lilla ansikte. Jag kan inte vänta tills jag får möta henne igen.
Jag sörjer inte dig, flicka lilla, jag sörjer denna tid då vi är ifrån varandra...
Jag vill egentligen bara veta. Jag googlar "varför dog mitt barn"... Vet ju att jag inte kommer få svar från 118100. Fast de säger ju att de har svar på allt...?
Jag sörjer så mycket olika delar i detta. Sörjer att jag fick ha barnet i min mage så länge. Till vilket nytta? Varför kunde de inte dö tidigare..? Inte för att det hade varit lätt, men lättare iaf. Då hade jag ju varit beredd. Jag snusade ju till och med fram till vecka 10 för att inte känna mig så jävla gravid. Utifall att ngt skulle hända. Missfall händer ju liksom. Varför var jag tvungen hinna känna sparkar? Höra hjärtslagen? Se magen? Filippa hann sy en kudde till bebisen.
Jag sörjer att jag fick förlösa barnet själv. Jag sörjer att vattnet gick. Att barnet satt fast i navelsträngen som jag själv fick ta loss. Jag sörjer att jag nu har en tomhet i min mage som är tommare än universum. Hur ska jag kunna fylla det tomrummet? Det enda som skulle kunna trösta mig nu är min bebis. Men hon finns inte mer. Ja, jag bara vet att det var en flicka. Jag behövde inte kolla på hennes kön. Jag bara såg det på henne. Tyvärr kan hon inte trösta mig just nu. Kanske senare.
Jag vill skriva för att öka förståelse. Förståelsen hur det känns att förlora sitt barn så sent i graviditeten. Och på det sättet. Ingen sjukvård. Ingen vän. Ingenting. Utsattheten, där, just då. Jag kan i dag inte fatta hur jag kunde göra det. Tänka så logiskt. Vet att jag tänkte "Hur gör jag nu? Den kan ju inte bara få hänga där? Nä, jag måste ju ta bort den". Helt otroligt hur en kvinna fungerar en sådan gång.
Jag försöker att se på det som en längtan, inte en väntat. En längtan till min flicka kommer tillbaka. Även om det är i en pojkes kropp nästa gång så är det min lilla prinsessa. Vet att hon kommer tillbaka, då tiden är redo. Vet bara inte hur jag ska kunna leva en endaste dag till utan henne.
Tänk att en sådan liten, vacker varelse kan lämna ett sådan tomrum. Ja, hon var vacker. Hon var jättevacker då jag födde henne. Med sina små armar och sitt lilla ansikte. Jag kan inte vänta tills jag får möta henne igen.
Jag sörjer inte dig, flicka lilla, jag sörjer denna tid då vi är ifrån varandra...
Kommentarer
Postat av: Nilla
Såg din bloggadress på fl.
Den här låten som jag la in efter mitt ma fångar känslan bra; http://motherofalice.blogg.se/2012/march/tomhet.html
Du klarar detta!!
Trackback
