en vecka sedan.
I dag är det en vecka sedan... En vecka sedan som jag för några sekunder fick se min lilla bebis.
Veckan har varit full av sorg, operationer och tankar. Känslor.
Ena sekunden mår jag illa. Börjar frysa bara vid tanken på vad som hände. Andra sekunden känner jag mig bara trött.. men har ändå förmågan att se hur det hade kunnat vara värre. Men allvarligt? Det hade inte kunnat vara så speciellt mycket värre.
Jag känner ibland hur jag trycker bort bilderna. Minnena. Det var inte så det skulle vara då jag skulle få ta emot mitt barn. Och jag vägrar minnas.
Jag hade som mål att få göra som min mamma gjorde vid sin tredje förlossning. Jag har faschinerats av de berättelserna om hur hon fick ta emot mig själv, då jag kom ut ur henne. Faschinerats av tanken, då kan vi snacka urmoder. Instinkter. Vilken häftig känsla, bara mor och barn, alla andra är överflödiga. Hur man som kvinna, kan ha en sådan styrka att själv få hjälpa barnet ut ur kroppen, och utan mellanhänder få komma upp på bröstet. Det var mitt mål denna graviditet. Att få göra lite "tredje gången gillt" och ta emot detta barnet själv. Jag var säker på att klara det. Maximilians förlossning var tuff efter alla dom dagarna med värkar och de extrema värktopparna av droppet jag till slut fick. Men jag var hela tiden så förbannat fokuserad och stark. Var som född för att föda. Jag visste att jag skulle få göra samma sak som min mamma.
Det fick jag också.
Jag har varit ute i dag. Hämtat 738 olika mediciner känns det som. De två sorters antibiotika jag tar gör att jag mår illa.
Men jag fick ju i alla fall skita i dag. Man får försöka se det positiva.
Veckan har varit full av sorg, operationer och tankar. Känslor.
Ena sekunden mår jag illa. Börjar frysa bara vid tanken på vad som hände. Andra sekunden känner jag mig bara trött.. men har ändå förmågan att se hur det hade kunnat vara värre. Men allvarligt? Det hade inte kunnat vara så speciellt mycket värre.
Jag känner ibland hur jag trycker bort bilderna. Minnena. Det var inte så det skulle vara då jag skulle få ta emot mitt barn. Och jag vägrar minnas.
Jag hade som mål att få göra som min mamma gjorde vid sin tredje förlossning. Jag har faschinerats av de berättelserna om hur hon fick ta emot mig själv, då jag kom ut ur henne. Faschinerats av tanken, då kan vi snacka urmoder. Instinkter. Vilken häftig känsla, bara mor och barn, alla andra är överflödiga. Hur man som kvinna, kan ha en sådan styrka att själv få hjälpa barnet ut ur kroppen, och utan mellanhänder få komma upp på bröstet. Det var mitt mål denna graviditet. Att få göra lite "tredje gången gillt" och ta emot detta barnet själv. Jag var säker på att klara det. Maximilians förlossning var tuff efter alla dom dagarna med värkar och de extrema värktopparna av droppet jag till slut fick. Men jag var hela tiden så förbannat fokuserad och stark. Var som född för att föda. Jag visste att jag skulle få göra samma sak som min mamma.
Det fick jag också.
Jag har varit ute i dag. Hämtat 738 olika mediciner känns det som. De två sorters antibiotika jag tar gör att jag mår illa.
Men jag fick ju i alla fall skita i dag. Man får försöka se det positiva.
Kommentarer
Trackback
